27/4-3/20/10 THERESA Traore DahLBERG

Captured Changes

Glas ses ofta som ett material, precis som trä eller lera, som man kan göra ett föremål av. Vad som ofta förbises är glasets förmåga att interagera med andra material, sannolikt på grund av de dynamiska och ofta osäkra resultaten. Smält glas kan omsluta vilket material som helst, men inte utan att förändra sig själv i processen och bilda extraordinära hybrider av material och metaforer.

I Theresa Traore Dahlbergs tillämpningar söker dessa okända materiella framtider genom att
följa flöden av konceptuella harmonier och fysiska synergier. Koppar från nedlagda industrier och lokalt handspunnen bomull är material som återkommer i hennes konstnärskap och som bär med sig berättelser om innovation och överlevnad, adoption och övergivande. Under sin vistelse på The Glass Factory har Theresa arbetat med vårt team för att föra de småländska glastraditionerna i dialog med kopparn och bomullen genom inbäddning och inkapsling.

Genom att arbeta med frihandsblåsning och återanvända formar från museets källare
arbetar Theresa med kapselformen och förflyttar oss samtidigt till glastillverkningens
uråldriga ursprung och till en transparent utomjordisk futurism. Genom denna svindel av associationer, minnen och visioner återvänder vi ständigt till bandet mellan material och tillverkare. Varje material, nytt eller gammalt, behåller sin relation till de kulturer och förhållanden där det tillverkades, lika mycket som det sporrar oss att drömma om nya världar.

English:

Glass is often seen as a material, like wood or clay, to make an object out of. What is often overlooked is glass’s ability to interact with other materials, likely due to the dynamic and often uncertain outcomes. Molten glass can envelope any material, but not without changing itself in the process, forming extra-ordinary hybrids of materials and metaphors.

Theresa Traore Dahlberg’s practice seeks out these unknown material futures through following flows of conceptual harmonies and physical synergies. Copper from shuttered tech-industries and hyper-local handspun cotton are materials that reoccur in her practice, carrying with them stories of innovation and survival, adoption and abandonment. During her residency with The Glass Factory, Theresa has worked with our blowing team to bring the glass traditions of Smaland into dialogue with the copper and cotton through embedding and encapsulation.

Working between freehand blowing and repurposing molds from the museum cellar, Theresa engages with the form of a capsule, transporting us simultaneously to the ancient origins of glass making and to a transparent extra-terrestrial futurism. Throughout this vertigo of associations, memories, and visions, we continually return to the bond between material and maker. Each material, new or old, maintains its relation to the cultures and conditions of its making, as much as it spurs us to dream of new worlds.